Idag ska jag på utflykt med mamma. Egentligen har jag ingen som helst lust, men jag inser själv att jag måste försöka göra saker. Ingenting känns roligt längre. Att ens göra sig i ordning och sminka sig känns som världens projekt.

 

Min familj vet ingenting om att vi gör IVF och ingenting om missfallet heller. Jag berättade bara på jobbet för att jag var borta så mycket på kontroller och annat och det har jag aldrig varit förut. Det känns skönt att de vet och det hoppas så mycket att det ska gå bra, men samtidigt är det jobbigt att berätta vid varje misslyckande. När vi är uppe i ett försök så känns det lättare att prata om det men när det har gått dåligt och man går och väntar på nästa försök så vill jag bara lägga locket på och tänka på det så lite som möjligt. Jag är glad att jag har världens mest fantastiska grupp på jobbet. Jag var så knäckt när jag började få blödningarna och då fanns tjejerna på jobbet där.

 

Mina tjejkompisar jag har privat vet också om att vi gör IVF, men det är bara för att de frågade rakt ut. Problemet blir att de också undrar hur det går varje gång vi träffas, och jag vill gärna ses och tänka på något annat. Tro mig jag tänker på det här HELA TIDEN ändå. Jag vet att de oroar sig och det är därför de frågar, men det är så svårt att prata om. Alla känslor rörs upp till ytan varje gång det kommer på tal.

 

Missfallet som jag fick bekräftat nu under semestern har jag bara berättat om för min bästa kompis på jobbet och min barndomskompis. Jag hoppas att det blir lättare att berätta om när det gått ett tag. För tillfället kan jag inte ens berätta om det via messenger utan att bryta ihop. Så jag fasar för att berätta om det över en middag/fika. Hela middagen/fikan kommer bli förstörd för jag kommer inte kunna återhämta mig från det på flera timmar.