Efter återföringen gjorde jag allt för att ge embryot största möjliga chans att fästa. Jag tog det jättelugnt, jag försökte äta som Livsmedelsverket rekommenderar även om det var omöjligt att följa det helt och hållet. Jag gick över till att dricka koffeinfritt kaffe, och kaffe är annars bland det bästa jag vet även om jag har trappat ner den senaste tiden.

 

De första dagarna efter äggplocket så kom det ut lite ljusbrunt tillsammans med Lutinustabletten emellanåt. Troligtvis så kom det från såren där de gått in och tagit ut äggen. Även om jag hade ganska ont de första dagarna så kände jag att det blev bättre och bättre för varje dag. Den gången jag var i riskzonen för överstimulering så var det tvärt om, jag blev sämre och sämre till jag knappt orkade gå eller prata.

 

Därefter hade jag inga blödningar förrän Midsommardagen. Det började med mensvärk. Jag brukar bara ha mensvärk första dagen och det är bara ett fåtal gånger som den varit rejäl, annars brukar värken vara lindrig. Den här gången var värken kort och inte i samma nivå som en vanlig mens. Eftersom jag vid den tidpunkten inte visste att jag var gravid så trodde jag först att ägget inte fäst och att det var mensen som kommit. Jag var ute och grejade lite i min nybyggda plantering under dagen. För er som tagit Lutinus känner säkert igen sig när jag säger att det helt plötsligt kan komma ut som vit gegga av tabletten, och en annan gång kan det komma ut som en hel fors vatten nästan som att man skulle kissat på sig. Av den anledningen hade jag ändå trosskydd hela tiden, ibland t.o.m. binda. Nu när jag hade haft lite mensvärk på morgonen så visste jag inte om det i stället var mensen som kom.

 

När jag gick in på toa så var där lite färskt tunnt blod. Inte alls som en vanlig mens. För mig brukar det börja med mörkt slemmigt blod. Det kom inga klumpar. Under dagen kom lite mer blod, jag skulle uppskatta det som att det kom som en tesked några gånger under dagen. Varje gång tänkte jag "det här är inte bra". Hur skulle jag kunna berätta för sambon, vi som hoppades så mycket på det här första riktiga försöket som äntligen blev av efter nästan ett år av påbörjade och avbrutna IVF-försök? På kvällen googlade jag sönder hela internet för att försöka hitta andra historier där jag kände igen mig. Jag kände inte igen mig så mycket i berättelserna som slutat i missfall för där hade de flesta väldigt ont och det hade kommit klumpar. Det var ingen tvekan för dem att det rörde sig om missfall. Sen fanns det dem som blött klumpar och var helt säkra på att det var missfall, men sen hade det inte varit det. Det fanns några som hade fått som en vanlig mens också. Men mest kände jag igen mig bland de som upplevde att de blödde av Lutinus eller de som hade känslig livmoderstapp. Där kom det en skvätt blod lite då och då och sen slutade det.

 

Jag gjorde ett test med Graviditetstestkollens tidiga stav på kvällen. Jag hade gjort test varje dag sen ruvardag 7 med Graviditetstestkollens stickor där jag bara tyckte att jag bara fick en massa spökstreck. Jag var förvirrad för jag visste heller inte hur ett plus såg ut för jag har aldrig fått ett. Men med staven hade jag inte fått spökstreck innan och nu tyckte jag att jag såg någon färgskiftning. Nu kan vi säga att jag granskade testet under lupp och jag visste fortfarande inte om där var något. Av någon anledning beslutade jag mig för att ta ett Clearblue med veckoindikator. Jag brukar inte slösa med dem eftersom de är så dyra i jämförels med stickorna. Jag bara stirrade på testet när det dök upp "Gravid 1-2v". Det var inte mensen! Jag hade blivit gravid! Men varför blödde det? Jag gick ut till sambon och sa att jag tagit ett test eftersom jag börjat blöda och trodde det var mensen, jag vill absolut inte berätta att jag varit en testoman sen en vecka tillbaka. Vi bara tittade på varandra och bestämde att vi inte skulle hoppas på för mycket förrän vi sett det levande på bild, eller kanske inte ens förrän vi har en bebis i vår famn. Jag känner två stycken där bebisen gått bort i magen sent i graviditeten. En i 8:e månaden och en när de gått över tiden 3 dagar och förlossningen började. Så oavsett hur detta gick så skulle jag aldrig hoppas för mycket.

 

Dagen efter kom inget färskt blod, bara lite brunt. Jag försöker att hoppas, jag tror inte att det gör någon nytta att vara negativ. Men samtidigt vågar jag inte hoppas ifall det inte skulle gå vägen. Det är nästan så man kan tro att jag gillar att plåga mig själv, jag säger åt mig själv att hoppas fast inte hoppas för mycket. Du måste vara realistiskt också. Och om du bara hoppas lite grann så blir du inte lika ledsen. Men kanke fanns där lite hopp ändå eftersom jag inte blödde färskt blod mer. Dagarna efter blev de bruna blödningarna blekare.

 

5 dagar efter vi plussade var vår riktiga testdag. Fram tills dess hade jag fortsatt med stickorna och jag tyckte att de blev starkare. Nu var det ingen tvekan om att det var ett streck där. Jag tog ett nytt test med Clearblue och nu visade det 2-3v. Hoppet blev lite större utan att jag kunde göra något åt det. Jag log för mig själv. Jag är fortfarande gravid! Eller?

 

När jag ringde in till mottagningen och berättade om mitt plus så ville jag inte ha något kvittrande grattis så jag sa att "Jag fick positivt test, MEN jag blödde i lördags". Sen berättade jag hela historien. Hon tyckte inte det lät som något allvarligt och jag skulle inte oroa mig. Vi fck en tid 25/7 för att se om hjärtat slog.

 

Samma dag hade jag utvecklingssamtal med min chef. Han och alla i min grupp på jobbet vet vad vi håller på med eftersom jag varit borta så mycket. Dessutom kan jag inte ljuga. Han är van att se mig gråta vid det här laget. Jag kunde bara inte berätta om min oro över blödningen för min manliga chef. Jag frågade om jag kunde få gå på tidigare semester för att jag var så sliten. Det var inget snack om saken och vi bestämde att jag skulle gå på semester på onsdagen veckan därpå i stället för ännu en vecka senare.

 

Samma eftermiddag fick jag lite mensvärk igen och det kom en skvätt blod, ungefär en tesked. Fick ångest så fort jag såg det. De följande dagarna kom det en skvätt om dagen, ibland två eller tre. Men det var verkligen en liten skvätt. Sen blev det brunt och sen började det om igen. Jag var på jobbet men kunde inte fokusera. Samtidigt fick jag sympton som jag inte visste vad de var. Jag var helt klubbad, efter jobbet sov jag. Jag fick huvudvärk, och molvärk i ländryggen och i magen. Jag fick också som en tryckande känsla ungefär 3 cm till höger om naveln som drog lite ner mot ljumsken. Kunde det vara graviditetssymptom? Eller var det symptom på ett missfall? Eller inbillade jag mig alltihop?

 

På tisdagen samma vecka som jag skulle gå på semster så mailade jag min chef och frågade om jag kunde jobba hemifrån sista dagen "för att det inte hade börjat så bra och jag var väldigt orolig och det gjorde mig helt slut". Men chef svarade "Gör bara det du måste. Om du tar 1,5h lunch så gör inte det mig nånting". Jag grät när jag läste det. Jag har verkligen världens bästa chef.

 

På kvällen bröt jag ihop för sambon. Jag sa att det kändes som att det skulle vara ett mirakel om det ens fanns något kvar där inne nu. Det var nog inte så lätt för honom att förstå hur mycket det egentligen hade tärt på mig att se blödningarna komma och gå. Även om jag berättat om dom så hade jag försökt vara stark för honom. Jag vill inte att vi ska gräva ner oss och bara deppa och gråta. Och det vet jag att han inte vill heller. Därför vill jag inte dra ner honom i det jag känner inombords.

 

På onsdagen veckan efter testdagen så var jag helt förstörd av att ha sett blödningarna varje gång jag gick på toaletten. Tack och lov så jobbade jag hemifrån. Jag ringde tillbaka till mottagningen och grät och tiggde och bad om att få komma in för att se om det ens fanns något kvar där inne och om jag hade rätt mängd HCG i blodet. Jag kunde inte vänta en månad till. Kvinnan förstod min oro och bokade in mig på fredagen för att "lugna mig". När jag tänkte efter så tyckte jag inte det kändes så mycket i kroppen längre.

 

På torsdagmorgonen var teststickan helt plötsligt svagare. Det var som att få en kalldusch. Nu är det kört. Eller finns det någon chans att testet är opålitligt? Förmodligen inte, för där ligger 3 test av olika märken (Graviditetstestkollen, Testlagret, RFSU) och alla är svagare än igår. Jag kunde bara inte berätta för sambon förrän jag var säker.

 

På fredagmorgonen så var testen fortfarande svagare. Jag sa till sambon att vi ska vänta oss dåliga nyheter. Att stickorna var svagare och att jag inte kände så mycket i kroppen. Han sa att "då så då är det förmodligen så". Han åkte till jobbet för han har precis börjat nytt jobb och även om där fanns något så skulle det vara för tidigt för att se om det levde. Jag hade sån ångest när jag åkte dit. Det kändes som jag skulle få en dödsdom. När jag berätta allt för läkaren så sa hon att hon höll med om att det inte lät så bra och att vi skulle titta hur det såg ut. Hon gjorde ett vaginalt ultraljud och där var helt tomt. Hon sa att det såg ut som efter en mens. Slemhinnan var 2 mm, den som varit så fin och haft sitt all time high på 9 mm vid ET. Hon kunde inte heller se något som tyder på ett utomkveds. Tårarna strömmade.

 

När jag satt och tog blodprovet så sprutade tårarna och jag kunde inte sluta. Tack för alla dessa underbara människor som jobbar på mottagningen och förstår hur svårt man har det och hur mycket man kämpar.

 

Jag messade sambon och sa att det var som vi trodde. Han svarade att han inte ville deppa ner sig över beskedet, han orkar inte det. Han ville åka på loppis i eftermiddag och jag skulle följa med. Jag åkte hem, tog på mig mjukisarna och kollade på nyhetsmorgon. På eftermiddagen hämtade han upp mig för att åka till loppisen. I bilen ringde läkaren och sa att svaret på proverna har kommit. Mitt värde var lågt och låg på 30. Jag tror det är över 50 som räknas som gravid och även om jag inte frågade så kan jag tänka mig att det borde vara väldigt mycket högre vid det här laget. Hon ville ta ett nytt prov nästa vecka för att se att det var 0. Jag frågade vad som händer nu, vem kontaktar vem för nästa steg. Vi kan försöka igen vid nästa mens, men de har stängt i 2v och sen måste de ha ett möte och prata om vad de tycker att nästa steg ska vara. Det kan också ta 6v innan mensen kommer. Det skulle kännas väldigt tungt om mensen skulle ta 6v och vi skulle behöva vänta ytterligare en månad för att de inte hunnit prata om saken. Jag vill bara lägga detta bakom mig. Åka på loppis var precis vad vi behövde. Vi skrattade t.o.m. en del.

 

Idag är det 16 dagar sen första blödningen och idag är första dagen på länge som jag än så länge inte sett några blödningar. Nu på slutet har de fortfarande varit väldigt sparsamma men tjockare och väldigt mörka. Jag har aldrig sett några klumpar.

 

Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Jag är livrädd att jag ska få missfall igen om jag ens lyckas bli gravid. Vågar jag ens ta Aloe Vera nästa gång? Eller borde jag testa att ta det längre, kanske till ett ev plus i stället för till ÄP? Jag fick svar från en tjej som lyckats med hjälp av Aloe Vera och Fytoöstrogen och hon tog det tills hon plussade. Tänk om jag inte hade fått missfall om jag gjort så? Blev min slemhinna tunn igen bara för att jag slutade?

 

Jag försöker så hårt att tänka positivt, att nu vet vi ju att jag i alla fall kan bli gravid. Men det hjälper ju inte om jag aldrig kommer att kunna gå en hel graviditet. Kanske blir jag aldrig gravid igen. Det tog 4,5 år att få första plusset, och så var det över innan det ens hade börjat.

 

Jag klandrar mig själv nåt så oerhört. Det känns som det är mitt fel att vi fick missfall. Men jag vet heller inte vad som är rätt eller fel att göra. Tänk om jag åtminstone inte hade varit så jäkla dum att jag slutat med Aloe Vera och Fytoöstrogen så tidigt. Då hade jag i alla fall vetat.