Jag har bestämt mig för att börja blogga. Dels för min egen del för att försöka gå vidare efter varje misslyckat försök som börjat med så mycket hopp och slutat i förtvivlan. Jag läser allt om IVF som jag kan komma över, framför allt andras erfarenheter om vad som har hjälpt och inte. Trots att jag skriver för att bearbeta så hoppas jag att det kanske kommer kommentarer från andra som lyckats, eller som är i liknande situationer. Kanske kanske kan jag hitta ytterligare en pusselbit som kan hjälpa oss.

 

Vår resa mot det magiska plusset började för lite drygt 4,5 år sen dvs 2013. Då slutade jag med minipiller och vi sa "händer det så händer det". Men det hände aldrig. Trots försök med ägglossningstest eller försök att inte bry oss. Efter 3,5 år så insåg vi att vi att vi inte hade något annat val än att söka hjälp och en utredning påbörjades. Min sambo hade inga problem, tvärtom så var han ett praktexemplar. I mitt fall visade det sig att jag kanse behövde en boost med hormon och att jag bara hade en fungerande äggledare. Inget som lät speciellt svårt att lösa och alla lät väldigt positiva.

 

Vi gjorde två försök med något hormon tillsammans med en ägglossningsspruta. Ingen av gångerna fick jag utslag på ägglossningstestet. Vår klinik i vår lilla stad kunde inte hjälpa oss mer utan skickade en remiss till en större klinik.

 

Nu blev det dags att prova IVF. Jag skulle ta en spruta Gonal-F varje kväll som skulle öka äggproduktionen för att få så många ägg som möjligt. Efter drygt en vecka så började jag ta Gonal-F plus en spruta Orgalutran varje kväll. Orgalutran tar man för att förhindra att kroppen ägglossar ut alla ägg som man vill samla. Till sist tog jag en spruta Ovitrelle vilket är en ägglossningsspruta som gör att äggen, vad jag förstår, ska mogna. Jag kände mig uppblåst och mådde lite illa. Men i det stora hela mådde jag helt ok. Det var först dagen efter äggplocket när jag börjat ta Lutinus som jag började må riktigt dåligt. Jag hade fruktansvärt ont i magen och såg redan gravid ut i 3:e månaden. Jag trodde det var normalt, Lutinus kunde ju ge biverkningar som ont och uppsvälld mage. När jag kom tillbaka för att få tillbaka ett embryo kunde jag inte gå upprätt. När jag låg i stolen precis innan de skulle sätta tilbaka embryot så gjorde de en snabb undersökning för att konstatera att jag hade mycket vätska i båda äggstockarna och att de inte kunde gå vidare med behandlingen. Jag skulle sluta ta Lutinus. Vi blev helt knäckta.

 

Jag hade 10 ägg som börjat dela sig som skulle långtidsodlas i 5 dagar och sedan frysas ner i stället. Vi skulle fortsätta när kroppen återhämtat sig. Efter det så var det bara ett embryo som klarade sig i 5 dagar och frystes ner. Tänk om det inte skulle klara upptiningen? Efter det så kämpade vi i ungefär 6 mån för att få min slemhinna till en godtagbar nivå (7mm) för att embryot ska ha en god chans att fästa i livmodern. Vi provade tabetter, plåster, sprutor, men kom aldrig över 5,7 mm. Till slut bestämde vi oss att köra ändå. Vi var taggade för att nu skulle det bli av oavsett! Förberedelserna var liknande vid IVF fast med en lägre dos och vi gjorde aldrig något äggplock. Precis när vi skulle sätta oss i bilen för att åka in och få tillbaka embryot så ringer dom. Jag visste direkt att det var dåliga nyheter annars ringer dom inte. Embryot vi kämpat för i 6 mån klarade inte upptiningen. Jag skulle sluta med Lutinus. Att höra att jag ska sluta med Lutinus känns nu ungefär som att säga "det är kört för er nu". Jag var så arg att jag ville kasta saker omkring mig.

 

Försök två: vi testade Menopur i stället för Gonal-F då det ska vara lite snällare mot kroppen, i och med min reaktion förra gången. I övrigt var det samma. Menopur varje kväll för att sen gå över till Menopur+Orgalutran och sen avsluta med Ovitrelle. Jag hade dessutom läst att Aloe Vera i kombination med Fytoöstrogen kan boosta slemhinnan, och eftersom min slemhinna var bevisat tunn så kände jag att jag ville testa. Aloe Vera är utrensande och ökar immunförsvaret och många rekommenderar det inte vid en graviditet, därför vågade jag bara ta det fram till äggplocket. Man fick ut 17 äggblåsor med totalt 14 ägg. 9 började dela sig. När jag kom tillbaka för att få tillbaka embryot var min slemhinna över 9mm, vilken lycka!!! Jag fick tillbaka ett embryo och resten långtidsodlades för att frysas in. Vi kände oss väldigt hoppfulla över att allt gått så bra denna gång. Jag mådde bra, slemhinnan så bra ut, många ägg såg bra ut. Efter någon vecka fick jag ett brev på posten som sa att inget embryo klarat sig och jag fick därför ingenting till frysen. Varför blir det så här? Är mina ägg dåliga?

 

På ruvardag 14 fick jag en blödning. Jag skulle inte säga riklig men inte heller liten. Det var mindre än en mens, men jag tänkte att det inte fäst och det var mensen som kommit. Jag tog ändå ett test och det var ett plus!!! Jag har aldrig någonsin fått ett plus! Clearblue sa 1-2 v och jag kunde inte tro att det var sant. Men varför blöder jag? Blödningen pågick i en dag och efter det kom det mest brunt gammalt blod. Inga klumpar. De kommande dagarna googlade jag sönder internet och konstaterade att det kunde röra sig om allt från missfall, känslig livmoderstapp till att det var känsligt av alla Lutinus-tabletter. Jag vågade inte hoppas på någonting men innerst inne hoppas man ju trots allt. Man lever ju på hoppet in i det sista. På ruvardag 19 var det testdag. Clearblue sa 2-3v! När jag ringde in för att berätta så sa de att jag inte skulle oroa mig för blödningen, det är vanligt att man får det när mensen normalt skulle komma. 25/7 skulle vi få komma in och kolla om den levde, alltså en månad längre fram. På testdagen fick jag en ny blödning, ungefär en tesked färskt blod. Efter det blev det brunt. Sen började det om igen varje dag. Jag visste inte hur det kändes att vara gravid men jag började få olika symptom som spänningar i magen, mensvärk, molvärk, ont i svanken. Bara mindre känningar, inget olidligt.

 

En vecka efter testdagen var jag ett vrak av att se blödningarna varje gång jag gick på toaletten, så jag ringde in för att se om man ens kunde se om den var kvar där inne, eller om jag hade rätt mängd HCG i blodet. Jag fick en tid på fredagen, en vecka och en dag efter testdagen. Det var nu i fredags. På ultraljudet var det tomt, min livmoder såg ut precis som efter en mens. Mitt HCG var lågt och låg på 30.

 

Min känsla nu 2 dagar senare är att jag knappt står ut med mig själv. Jag tänker på det här HELA TIDEN! Vad gick snett? Var det jag? Var det embryot? Var det att jag tog Aloe Vera? Eller skulle jag ha tagit Aloe Vera längre? Jag har hittat många trådar om de som lyckats med Aloe Vera och Fytoöstrogen, men inte när de började eller när de slutade. Vågar jag ta Aloe Vera och Fytoöstrogen nästa gång, eller ska jag bara hoppas att slemhinnan blir tjock ändå? Jag har hela tiden tänkt att bara vi blir gravida så kommer det att gå bra. Är jag dömd att få missfall på missfall nu? Att ha en graviditet som går hela vägen känns som rent önsketänkande. Jag börjar förstå om min sambo skulle lämna mig. Han är världens bästa och världens underbaraste. Att ens begära att han skulle välja bort att föra sina gener vidare för att vara med mig... fan fan fan

 

 

Är det någon där ute som har lyckats med Aloe Vera och Fytoöstrogen? Snälla kommentera när ni började och när ni slutade. Gick graviditeten bra?