Ok det är föst nu som jag har kunnat samla mig efter samtalet med läkaren i onsdags. Man kan lugnt säga att det gick väldigt dåligt. Jag orkade inte ens vara kvar på jobbet i torsdags och min chef sa åt mig att vara hemma i fredags. Jag har verkligen världens bästa chef, jag har alltid tyckt att han varit bra, men jag kunde aldrig föreställa mig hur stöttande han faktiskt skulle vara.

 

Jag frågad om dom hade någon tanke kring varför det inte fungerar för oss. Jag fick svaret att eftersom man av en tillfällighet fick göra ICSI på hälften av äggen denna gång så såg man då att äggen var av dålig kvalitet. Alltså är det äggfaktor.

 

Att jag har dålig äggkvalitet hade alltså aldrig upptäckts om vi inte fått ICSI och vi hade aldrig fått någon förklaring till varför det inte fungerar!? Och det här var alltså efter vårt tredje äggplock! När jag frågat vid våra tidigare försök varför alla slutar dela sig har de bara kvittrat "men det kan bli så en gång bara och så går det jättebra nästa". Det sa dom även efter vårt andra försök med samma resultat. Jag är så arg att man inte kan få det här beskedet tidigare, det känns som allt vi gjort, alla tårar och alla känslor vi haft de 4 senaste åren har varit förgäves. Jag vill inte ens tänka på hur många par det är där ute som har samma diagnos, äggfaktor, men aldrig fått den. Hon sa också "eftersom du frågar så måsta jag svara". Hade dom inte ens sagt något om jag inte frågat då eller?

 

Det här sa läkaren under de första 5 minutrarna och sen var jag så knäckt så det var ingen mening med att prata vidare för jag var inte mottaglig för det. Jag grät och grät. Jag vet att hon nämnde äggdonation men vi gick inte in mer på det. Det var definitvit inget som jag kunde ta in just då. Jag antar att det är det eller att göra samma sak och hoppas på det bästa att vårt guldägg ska dyka upp som är alternativen just nu. De ska ringa tillbaka när de pratat ihop sig om vårt nästa steg. Vi ska få ett finansierat försök till eftersom de tycker att vi ska få tillbaka tre gånger i alla fall. Jag nämnde att jag hade läst om att andra med dålig äggkvalitet hade lyckats med bl.a. DHEA men det sa hon blankt nej till.

 

Nu när jag har smält det här lite så är jag väldigt kluven. Ska man ge mina ägg en chans till på det finansierade försöket eller ska vi gå vidare med äggdonation direkt? Jag äter ju en hel massa vitaminer nu som ska förbättra äggkvaliteten, men kliniken säger att det inte finns något jag kan göra åt den. Betalar man för äggdonationen när man har ett finansierat försök kvar eller ingår det? Hur mycket betalar man i så fall? Hur mycket skulle det kosta om vi valde att ge mina ägg en chans till och gå vidare med äggdonation nästa gång när vi betalar allt själva? Hur går egentligen en äggdonation till? Försöker dom hitta en donator som liknar mig? Hur länge får man vänta?

 

Tankarna snurrar i huvudet. Just nu är jag bara arg att jag inte tog mig samman och ställde frågor i stället för att bara sitta och storgråta. Men det är ju lite sent nu. Så här i efterhand skulle jag nog kunna överväga äggdonation om det är från en donator som liknar mig så att jag ändå kan se mig själv lite i mitt eventuella barn.

Vi har ändå pratat om adoption om inget annat funkar, och en äggdonation skulle ju i alla fall kunna föra min sambos gener vidare och vi skulle få uppleva en graviditet och spädbarnstiden. När man adopterar brukar barnen vara runt ett år plus att vi har precis allt emot oss som ålder (35 och 40) vilket gör att vi många gånger måste vara öppna för barn över 4 år, vi är inte gifta (många länder kräver flera års äktenskap), vi är inte medlem i svenska kyrkan (flera länder kräver medlemsskap och utlåtande av pastor). Förutom det så brukar väntetiden vara flera år.

 

Vet inte om jag ska ringa tillbaka till kliniken och fråga mer eller om jag ska vänta tills dom ringer mig. Vill inte att dom ska tycka att jag är tjatig.